På dagens DN debatt skriver Börje Ekholm, ordförande för KTH och Carl Bennet, ordförande för Göteborgs universitet om den kraftiga minskningen av utomeuropeiska studenter och de allvarliga konsekvenser som minskningar riskerar att få.
Men först gör vi en snabb re-cap. I juni 2010 beslutade riksdagen att införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter från och med höstterminen 2011. Internationella studenter, europeiska såväl som utomeuropeiska, hade innan det kunnat söka och fullfölja utbildningar på samma villkor som svenska studenter, det vill säga utan att behöva betala för utbildningen. Anledningarna till införandet av studieavgifter var flera, men framförallt handlade det om att kostnaderna för den kraftigt ökande tillförseln av utomeuropeiska studenter helt enkelt var för stora. Regeringen framhöll också att svenska högskolor och universitet istället skulle konkurrera med hög kvalitet och goda studiemiljöer och att det i kombination med ett utökat stipendiesystem skulle ge de svenska lärosätena goda förutsättningar att konkurrera på den globala marknaden.
Men resultaten efter första terminsstarten med studieavgifter är dystra. Antalet utomeuropeiska studenter i Sverige har rasat från 16 600 till 1 200. Det betyder att vi har förlorat nio av tio utomeuropeiska studenter. Bilden för Stockholmsregionens lärosäten är liknande. Stockholms universitet har den här terminen 67 utomeuropeiska studenter, i jämförelse med drygt 1000 vid samma tid för ett år sedan.
Redan i samband med riksdagens beslut var vaningsropen många. Både studentorganisationer och lärosäten höjde varnande röster för att det skulle kunna bli svårare att konkurrera med kvalitet och goda studiemiljöer än vad regeringen trodde. Artikelförfattarna tar också fasta på detta och frågar sig om inte det svenska språket bidrar till att svenska lärosäten hamnar i ett ‘hopplöst underläge’ i jämförelse med konkurrenter i engelsktalande länder. De frågar sig också om våra lärosäten verkligen kan erbjuda den infrastruktur, i form av tillexempel studentbostäder, som krävs. Vi vet att i alla fall när det kommer till Stockholm är svaret nej.
Artikelförfattarna framhåller också den stora risken i den drastiska minskningen av internationella studenter. Internationella studenter bidrar till en internationalisering av de svenska utbildningarna. Detta är viktigt inte minst för de inhemska studenterna. Därutöver har internationella studenter som får sin utbildning här ofta ett välutvecklat kontaktnät på hemmaplan och fungerar som goda ambassadörer för Sverige väl tillbaka i hemlandet.
Men allra allvarligast är kanske hotet mot den framtida kompetensförsörjningen. Minskningen av internationella studenter leder till att flera utbildningar, främst inom naturvetenskap och teknik, tvingas att läggas ner och hotar i förlängningen att leda till en än mer påtaglig kompetensbrist. Inte minst i stockholmsregionen, där vi riskerar att lida brist på 73 000 högutbildad år 2030, kan detta komma att bli förödande.
Sammantaget riskerar de samhällsekonomiska kostnaderna för införandet av studieavgifterna att med råge överstiga kostnaderna av fri utbildning för alla. Om Stockholm, såväl som Sverige, ska fortsätta att utvecklas har vi inte råd att stänga viktig kompetens ute.
/Lina Glans, Ordförande
november 1st, 2011 → 11:54
[...] Även SSCO skriver om det på sin blogg. [...]
november 3rd, 2011 → 03:29
[...] hela SSCOs blogginlägg. Läs hela debattartikeln i [...]